Att lämna barn på förskola och skola antar jag att fler än jag av ni som provat har upplevt som känslomässigt klurigt emellanåt.
Minns en dagislämning då lillebror var 2-3 år, han hade redan hemma börjat gå runt och hålla i mig, och trots avledningsförsök på vägen in till dagis så grät han så tårarna sprutade när det var dags att säga hejdå. Tillslut var jag verkligen tvungen att lämna, med egna känslor om värdelöshet precis under skinnet. Ute i hallen sitter ett gäng flickor på en bänk och dinglar med benen. De pratar med varandra och hör också lillebrors gastande inifrån dagis. En av flickorna "viskar" högt till kompisen och pekar på mig
" - den där tanten är en dum mamma som går fast barnet gråter" 🙄
Jag kan väl lugnt medge att mina känslor var "allovertheplace" när jag några minuter senare rullade in på jobbet......sen var det, efter telefonsamtal till dagis, lugnande att få veta att "allt var bra igen". Det tog ett tag innan vi hittade våra rutiner för en bra start på dagen för oss alla.....
Lyxlämnade (utan att själv vara stressad morsa påväg till jobbet) av tre guldklimpar på skolan idag och önskade - ha din bästa dag på olika sättritual med dem alla tre ❤

0