MENY
I den bergodalbana som det för stunden bjuds på så är banan nu långt ner under marken. Vilket också gör mig till en hemsk männska - inte ett dugg tacksam, stabil, glad, snygg, motiverad, inte alls faktiskt. Kroppen och sinnet har varit i en illåmående sov/vaken dvala mestadel av tiden och i den vakna tiden, vill man bara somna om ändå för att slippa sig själv.
Vill absolut inte ha medkänsla samtidigt som jag vill vilket, såklart, gör det väldigt svårt att vara mig nära.
Hatar att vara svag, inte orka.
I det kvämjeliga mörkret poppar det som tur är upp små ljusfladdrande flammor. Sticker till dem så mycket fnöske jag kan och orkar så de kan sprutta igång och börja ta sig nån gång. Hoppas på ljusare tider!
0